Eldens återsken

Front Cover
A. Bonnier, 1923 - Swedish fiction - 331 pages
 

Selected pages

Contents

Other editions - View all

Common terms and phrases

Popular passages

Page 134 - Der Mensch, den du da bei dir hast. Ist mir in tiefer, innrer Seele verhaßt! Es hat mir in meinem Leben So nichts einen Stich ins Herz gegeben Als des Menschen widrig Gesicht. FAUST: Liebe Puppe, furcht ihn nicht! MARGARETE: Seine Gegenwart bewegt mir das Blut. Ich bin sonst allen Menschen gut; Aber wie ich mich sehne, dich zu schauen, Hab...
Page 95 - Lever man inte alltid på andras död. När så många dö, måste det ju bli väldiga chanser. Kriget är ju en enda jättekonjunktur. Detta angående den yttre situationen. Beträffande den inre uttalade hans tanke blixtsnabbt följande satser: Vartill äro kriser nyttiga? Jo, de äro den starkares chans att krossa den svagare.
Page 283 - Man är tapper om det gäller, men då måste det också gälla. Man har en chans och man vill ej svika den, så länge den finns. Man står på helspänn så länge ett språng synes möjligt, man ropar på ödet i en stor stund och inte ihållande och av princip.
Page 157 - De talade om nationens reningsbad ur feg materialism, en väldig bölja av moralisk genialitet, tider när storheten sprider sig som en farsot, en offerviljans jättehögtid, då...
Page 25 - De rodde in i sin gamla tältvik, där ett tämligen smalt ängsstråk, skilt från vattnet av fin rullsten och tångblandad sand och kantat av skarpa, vindskyddande klippbranter, sakta steg mot ett smalt hasseldrog, genom vilket man kunde tränga fram till Hillöga boplats och odlingsmark.
Page 156 - Hon har ingen smidighet och takt men lider ofta av krampartade anfall, då hon i blind egoism vill roffa åt sig alla plikter och allt ansvar i världen. Här sitter jag, ödets man, vid mitt rytande hav. Ingen kan känna och vilja så djupt, så vilt, så in i väsendets grund som jag.
Page 254 - Han presterade en intelligent och spydig sofistik. Han begagnade tillfället att ge härliga dolksting åt sina framgångsrikare kamrater. Varför dras folk alltmera till det stumma dramat? Vad är naturligare, om man betänker, hur diktionen urartat på våra scener.
Page 158 - Lennart var verkligen mycket svensk i sin godhjärtade och opraktiska krigsentusiasm. Vi ha studerat och skämtat oss bort från så många primitiva känslor och ha ändå något gosselikt. Gud hjälp oss bara, så vi inte bli alltför goda för denna världen.
Page 59 - Han hade en förödmjukande känsla av att ingen var på jämnhöjd med situationen. Han var orättvis. Var fanns i hela världen den människa, som var på jämnhöjd med situationen.
Page 150 - Tänk om fienden hade sina spejare i denna mörka, brusande skog, tänk om det gällde just i denna natt. Vilken vän att äga i stridens och nödens stund!

Bibliographic information