I

Att ehuruvál intet vore enligare med naturen, intet mer bedragande till et Sprâks fullkomlighet, ân att det, får tydligheten íkull, i talet alltid hade ivarande ord emot begreppen, ocb fôr láttheten íkull i bruket, visfa och Iig alltid lika Giund-Regler j faknas dock desfe fôrmâner mer eller mindre i alla Sprâk. Intet Sprâk âr fâ rikt, att det, fôr hvart och ett begrepp i vâra tankar, fôr hvart och ett ting i naturen, alltid äger ett fâríkilldt, ett visst ord, fom dáremot fvarar: i mânga Sprâk faknas visfa ord íâ alldeles, att de ur nâgot annat mâfte lânas: i andra brukas ofta ett och famma ord till utmárkande af flera och olika ting, fâ att af ordet icke kan vetas, utan af meningen mâste Hutas, bvadfôr ett begrepp ordet pâ det stallet utmárker. Brist pi tjenliga ord, fom utgôr ett Sprâks fattigdom, fa ock iníkränkte begrepp, fom fôrrst dannat Sprâket hos ett folk, och ândteligen ett antaget bruk, att fôr nâgon likhet íkull emellan begreppen, bruka det ena ordet fôr det andra, âro orfaker till ett tvâtydigt ocb villkorligt bruk af orden i ett Sprâk.

[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]
« PreviousContinue »