1653 på hösten ankom till Göteborg, och visade honom därvid all höflighet, berättar denne.

För sina förtjänster om det svenska fäderneslandet — icke allenast hans oförtrutna ifver att befordra Göteborgs stads uppkomst, flor och välstånd uti kommersierna, utan äf ven hans lämnade, ansenliga försträckningar till förehafvande krigsexpeditioner och märkeliga förrättningar — erhöll han 1649 svenskt adelskap. Därmed upphörde han gifvetvis vara borgare och rådsförvant.

År 1649 erhöll han af drottningen i donation 6 hemman i Askims socken och tolf i Tölö socken i norra Halland. Sannolikt gränsade dessa senare till Gåsevad, som Hans Maclier efter P. v. Möllers uppgift skulle köpt af dess danske ägare. I alla händelser kallas han i ett kungligt bref af den 25 april 1651 herre till Gåsevadholm. Efter att längre fram hafva inköpt en mängd andra halländska hemman, utbytte han med regeringens medgifvande dessa mot kronohemman i norra delen af provinsen, däribland äf ven Särö, hvilket af honom först utbyttes till frälse och sedan byggdes till säteri. Slutligen, den 28 januari 1658, förunnade honom kungl. maj :t, i nådigaste anseende af hans godvilliga försträckningar under föregående danska krig, det gamla herresätet Fröllinge i södra Halland.

Hans Maclier var såsom redan nämndt gift med Anna Gubbertz, köpmansdotter från Stockholm, och hade med henne många barn, af hvilka dock flera dogo i unga år. Efter hennes död 1653 gifte han sig med Lilian Hamilton och, sedan han åter 1658 blifvit änkling, med öfverste Gordons änka, Anna Thomson. Själf afled han den 7 juli 1666. Hans båda hustrurs, Anna Gubbertz' och Lilian Hamiltons, konterfej hafva blifvit till eftervärlden bevarade, men mig veterligen ej hans eget.

Hans söner voro framstående och hederliga män, och med sådana trädde äfven döttrarna i äktenskap. Men familjen drabbades tungt af reduktionen. I en efter 1686 af sonen Gustaf Maclier och mågen D. Hamilton ingifven supplikation heter det sålunda bland annat, att hela Maclierska familjen, som bestod af fem öfverstar, en stadspresident och två fattiga änkor, skulle blifva alldeles i grunden ruinerad.

I Göteborgs tyska församlings historia nämner prosten Dunckel Maclier såsom en af nämnda kyrkas föreståndare. Och då denne därtill icke allenast ligger begrafven under kyrkan, utan äfven förekommer i dess begrafningsregister, har den slutsats dragits, att han tillhört samma församling. Så är dock inte förhållandet. Ty i sin sedermera af trycket utgifna likpredikan öfver Macliers sexåriga dotter, Annika, som jordfästes i Gustavi kyrka den 25 juni 1646, ägnar den nyvordne biskopen i Linköping, Andreas Prytz föräldrarna följande ord: »Jag tackar eder båda två vänligen och kärligen för all god vänskap och allt godt, I mig årligen bevisat hafver uti de 18 år jag hafver varit eder kyrkoherde». Att Hans Maclier blifvit begrafven i Tyska kyrkan, beror gifvetvis endast på det redan förut påpekade förhållandet, att dessa grafvar såsom murade ansågos vida förnämare än de omurade invid Gustavi kyrka. Sannolikt har han då äfven af tyska prästerskapet jordfästs och på denna grund blifvit upptagen i begrafningsregistret, men som sagdt detta bevisar ej, att han tillhört församlingen.

I hvilket fall som helst visade han sig såsom en redlig och trogen svensk, den där med verklig hänförelse tjänade sitt nya fädernesland. Och ser man sig om i Göteborgs historia från dess äldsta tid och intill vår, torde man näppeligen finna någon borgare, som i betydenhet når upp till Hans Maclier. Hans hänförelse för Sverige låter för öfrigt förklara sig — han lefde under Gustaf Adolfs, Oxenstiernas och Karl Gustafs dagar.

XXXVIII.

fbusrru ^Emerentia.

Det var inte första gången den förhatade juten hade hälsat på i dessa bygder. Gammalt folk mindes honom fullväl sedan åren 1611, 12 och 13, då han for argare fram än nu under Hannibalsfäjden. Hos ingen torde dock dessa minnen af eld och brand, af strid och dråp, af belägring och storm varit lifligare än hos en gammal kvinna, boende i stadens elfte rote och i mantalslängden upptagen under namnet H? (Hustro) Emerentia.

Denna hustru Emerentia var ingen annan än sal. Marthen Krakos änka, Emerentia Pauli (P ålsdotter), bekant f ör sin andel i Gullbergs försvar den 27 januari 1612.

Påvisandet af det faktum, att denna ryktbara kvinna var eller rättare sagdt blef göteborgska, förpliktar emellertid till en undersökning af såväl mannens som hennes egen lifsgärning, ehuru denna undersökning visserligen innebär ett betänkligt språng tillbaka i tiden. Denne Marthenn Krako — såsom han själf skref sitt namn — möter oss först i kammararkivets räkenskaper för Älfsborgs slott och året 1594, där han den 24 juli under namnet Marten Croch såsom befallningsman för skeppet Älfsborgs Lejonet anammar vissa detta samma tilldelta nödtorften Huruvida han från början varit sjöman ar därför ej säkert, tv på denna tid brukades en god krigsman både till lands och sjöss, allt efter omständigheterna.

Ifrån Älfsborgs skeppsgård tycks han längre fram hafva blifvit sänd till de svenska östersjöbesittningarna, ty 1602 är han på Nargö och 1603 på Dagö, på hvilken sistnämnda ort han förlorar ena benet.

Detta sistnämnda år skrifver han från Reval tre nu i riksarkivet förvarade bref till härtig Karl, hvilka bref äro mycket svåra att dechiffrera. Året därpå är han åter på västra kusten, sedan han nu erhållit kungl. maj:ts fullmakt att vara i slottslofven på Gullbergs befästning, hvarför han i underhåll skulle bestås 100 daler i penningar, -2. klädningar — en till tjuge daler och en till sexton daler — 20 tunnor spannmål samt fri förtäring efter fogdeordning för sig själf tredje (för honom och två personer till, vill det-säga). Uti denna fullmakt är uttrycket i slottslofven särskildt anmärkningsvärdt, ty, då detta senare ord vanligen hade en kollektiv betydelse, följer häraf, att Krako ej var ensam kommendant utan endast medlem af kommendantskapet. Kn del af detta underhåll kvitterar han egenhändigt den 24 juni 1604, härvid begagnande sig af blandadt tyskt och holländskt språk, hvilken omständighet, i förening med hans såväl för- som släktnamn, tyder på nederländsk börd.

Rätt ansvarsfull vardt denna hans befattning först vid utbrottet af kriget mot Danmark våren 1611. Men märkvärdigt nog lät den gamle Karl IX ansvaret ej falla på någon viss medlem af slottslofven utan på denna i sin helhet, på samma gång som han genom ständiga omflyttningar inom detta lag måste hafva vållat vissa slitningar. Först förordnades Nils Stjernsköld till ståthållare på platsen, hvarefter befallning sändes till såväl denne som Marthen Krako och Sven Svensson — i denna ordning nämnda — att :blifva på Gullberg», hvilket emellertid ej hindrade Krako att tillsammans med ståt hållaren på Älfsborg, Nils Bengtsson, bege sig ned till Halland att »bränna». Men sedan Stjernsköld fått order att begifva sig annorstädes, sattes efter hand åtskilliga andra, såsom Peder Kafle, Rasmus Thorsson och Xiclas von Wittenberg. till Gullbergs försvarsråd så att säga. Närmare belysning af detta förhållande ger ett kungligt bref till Marthen Krako af den 19 augusti 1611 till svar på en dennes skrifvelse, hvaruti han sagt sig ej vilja stå under Peder Kafle och Rasmus Thorsson. Ty i sitt bref förklarar konungen sig ej heller hafva menat detta, utan att de alla samtligcn skulle »göra ett i saken till vårt gagn och bästa». Uti detta samma bref kallas Krako emellertid ståthållare.

Närmare upplysningar rörande fästets befälspersonal och manskapsstyrka innehållas i ett fragment af Marthen Krakos räkenskaper för Gullbergs befästning ifrån Philippi Jacobi till Michaelis 1611 (förvaradt i Kammararkivet). Här finner man såväl Krako själf som Rasmus Thorsson, Nicolaus von Wittenberg (denne med anmärkningen i slottslofven) och höfvitsmannen Sven Svensson. Truppperna utgöras af den sistnämndes fännika med 2 »lutenanter», 1 fänrik, 1 kvartermästare, 1 vaktmästare, 5 trummeslagare, 1 förare och 1 profoss samt 208 gemene. Härtill komma 40 gemene af en annan fännika och 22 af en tredje, allt med motsvarande befäl, samt slutligen äfven »herr Nils, predikant på Gullberg ». Förutom dessa styrkeuppgifter anmärkes äfven i det nämnda fragmentet, att 170 gånger hästskor blifvit sönderhuggna till stormhagel. Besättningens här uppgifna styrka vid Mikaelistiden 1611 kan emellertid under de två månaderna intill belägringen hafva ökats, men stor torde den i alla händelser ej hafva varit vid detta tillfälle.

Hvad själfva belägringen beträffar, instämma alla tillförlitliga samtida vittnesbörd däruti, att Krako verkligen var befälhafvare, då konung Kristian IV den 27 januari 1612 kl. 2 på natten angrep fästet, att fem af fienden företagna stormningar afslogos med förlust af öf ver 200 man, såsom det från svensk sida uppges, af något mindre enligt danska källor, samt att fienden slutligen mellan klockan 7 och 8 på morgonen måste draga sina färde. Om hustruns deltagande i försvaret nämnes i samlida berättelser inte ett ord. Först sjuttioett år efter Gullbergs belägring omnämnes detta i en af dåvarande lektorn i latinet och historien, Lars Forselius öfver Cecilia von Lengerken författad grafskrift. Denna Cecilia, heter det häri, var dotter till den hedervärda matronan, Emerentia Pauli (Pålsdotter), en amazon, en Judith animosa, den där biträdde sin man i Gullbergs försvar, sedan denne skadat sig genom ett fall från hästen, och som vidare hällde lut på den inträngande fienden. Och onekligen förtjänar denna af en lärd och vitter man återgifna berättelse en viss tilltro.

Men efter ytterligare långt tidsrum skulle såsom vi strax skola se ett vida fullständigare vittnesbörd afgifvas, nämligen Cecilia von Lengerkens egen berättelse om tilldragelsen, den hon som barn erinrade sig. Denna berättelse vardt år 1760 tillika med andra »behagliga aktstycken» meddelad tidningen Göteborgska Magasinet af en komminister i Fässberg, Johan Svarthen, samt därpå i tidningen införd. Det är häri som

« PreviousContinue »