Samlade romaner, Volume 9

Front Cover
1869
0 Reviews
 

What people are saying - Write a review

We haven't found any reviews in the usual places.

Contents

Other editions - View all

Common terms and phrases

Popular passages

Page 350 - Under det hon otåligt for fram och åter med fingerspetsarne öfver de allt mera svällande kulorna på hennes fina kind, började hon undra hvartill myggor egentligen vore skapade. Denna undran, hvilken kunnat gifva anledning till många tänkvärda slutsatser, öfvergafs dock hastigt, då tanken på myggen ledde hennes minne till sjelfva orsaken, hvarigenom hon råkat erhålla de odrägliga stingen — en orsak, som uppfördes på Rudolfs räkning, emedan han ropat grefve Adrian att se på gud...
Page 446 - Låt oss resa härifrån !" bad Lavinia ifrigt, då hon märkte att Ludvigs blod kommit i för stark jäsning. '•Nej, jag måste tala vid honom — det är min skyldighet. Du bör veta att det i sanning är oblygt, att så der förfölja en qvinna, vare sig gift eller ogift, och ställer han sig med en så fördömd ihärdighet vid fönstret en gång till, går jag ditöfver." Nu darrade Lavinia och bleknade af fruktan. Hon var säker att majoren icke skulle öfverge sin plats, den ingen kunde...
Page 173 - Jag såg henne," svarade Rudolf eftertänksamt, "samma ögonblick jag reste och fann ingen förändring hos henne. Kanske var jag likvisst då blind . . . Men säg mig din mening! Tycker du att jag genast bort återvända? Om alltsammans endast var ett litet upptåg, hvilket det säkert var, för att skrämma mig, så har jag gjort bäst i att följa min första plan. Men om — store, nådige gud, jag vågar icke ens tänka ditåt — om det vore . . . nej, jag skulle bli vansinnig . . . Ack, denna...
Page 174 - Var säker att det aldrig kan falla mig in, och låt oss nu gå ut och dricka té, medan friska hästar förspännas. Ludvigs trafvare flyga som ljungeldar." "Och," hviskade Rudolf, i det han ett ögonblick höll henne tillbaka, "jag kan resa lugn — du är icke olycklig?
Page 23 - Ryttmästaren inträdde. Den plats, der Lavinia stod, föll icke straxt i ögonen, men sedan brudgummens blickar undrande öfverhalkat fonden af rummet, vände han sig om och tog omedvetet ett steg tillbaka, då han varseblef den hvita orörliga gestalten. Om hon ej burit den röda schalen, skulle han kunnat inbilla sig att han haft sin döda och icke sin lefvande hustru framför sig. Några sekunder betraktade han henne, icke med en brudgums eldiga ögon, utan med en kännares, som står framför...
Page 330 - Förlåt mig, Ludvig, jag kan icke nu säga det. Men då du är så ädel att du vill glömma dessa stunder, så låt oss icke heller mera tala om dem . . . Tro mig att jag mycket ångrat isynnerhet det sätt, hvarpå jag mottog dig, då du så innerligt vänligt kom att möta mig." "Verkligen — du har ångrat dig . . då begär jag icke mer. Men jag vill återgälda ditt förtroende med att säga dig det jag aldrig i mitt lif erfarit en så djup smärta som i den stunden.
Page 206 - ... att finna. Men han pinade sig härmed förgäfves och blef slutligen förargad öfver att hans erfarenhet skulle vara så fattig. Då saken emellertid för ögonblicket icke stod att hjelpa, företog han sig att improvisera åtskilliga förhållanden, der förödmjukelser af flerfaldrig art förekommo, och detta slog så lyckligt ut, att han snart med fullkomlig visshet kunde bestämma att Lavinia skulle blifva den sista person, till hvilken han i ett så beskaffadt läge förtrodde sig. 206...
Page 90 - Brunsbergs och domestikernas närvaro, finner du sjelf att det icke står l min makt att återtaga detta afslag. Helt annorlunda hade det varit, om din bön kommit så här, ömt och godt som nu emellan fyra ögon, då skulle jag just för denna dags betydelse gjort ett undantag från den bestämda regeln. Och utan att rodna öfver något slags svaghet, hade jag kunnat säga till den hederlige fältväbeln: .'För min hustrus böner förlåter jag.
Page 144 - Det har alltid varit brukligt vid Rosenborg, åtminstone i ryttmästarns tid, att de fattiga kunnat räkna på ett mål, när de kommit fram med krukan eller korgen. Och jag hoppas att hennes nåd icke misstycker den vanan?" "Långt derifrån: vi skola tvärtom gemensamt se de stackars menniskorna till godo. Men jag trodde att denna qvinna möjligen var den gamla modern, som fältväbeln nämde, då han talade om torparen, som sköt de bägge hararne?" När Lavinia upptog detta ämne, rodnade hon,...
Page 440 - Men nu, när jag finner hur gerna du ser främmande, hur mycket det roar dig att deltaga i alla sorters nöjen, begriper jag först hur förfärligt ledsamt du måtte haft på Rosenborg." Om Ludvig yttrat detta i form af förebråelse, skulle det gjort Lavinia ondt att hon stått i ett sådant ljus för honom, men nu sade han det med ett sådant uttryck af godhet, att det tydligen hördes att orden flöto från hjertat, och deraf kom att hennes svar också fick en hjertlighet, som uppvägde allt...

Bibliographic information