De nya poeterna (80-talet): dokument och kåserier

Front Cover
Gernandt, 1902 - Swedish literature - 448 pages
0 Reviews
 

What people are saying - Write a review

We haven't found any reviews in the usual places.

Contents

Other editions - View all

Common terms and phrases

Popular passages

Page 413 - Vad tjänar det till att söka bygga upp ett liv, då vi behärskas av makter som vi icke känna och då vi icke veta mera om vårt lönnliga känsloliv än de grodd och knoppar, som nu svälla och spira här runt omkring oss veta huru deras celler danas...
Page 115 - Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill, men det var sol deri, och, hur du klagar, hvar stodo vi, om de ej varit till? All bildning står på ofri grund till slutet, blott...
Page 334 - Hur månget törstande begär efter vetande har du icke uttorkat! Hur mången käck, ungdomlig förhoppning har icke slagit sin vinge blodig af förtviflan, öfver att hans bästa år till ingen nytta förnötts inom dina trånga murar!
Page 379 - Alla de stora, sociala och mänskliga frågor, som förut i åratal sysselsatt de enstaka, de lärda, grubblarna, reformatorerna, rycka nu, som aldrig förut, människornas stora flertal in på lifvet, och har en författare högre mål än att flyktigt blifva genomögnad för att fördrifva en tråkig eftermiddagsstund, så har han intet annat val än att ställa sig bland andra arbetare och söka i sin mån vältra framåt de Sisyfusblock, som fördom och okunnighet lagt på mänsklighetens väg.
Page 219 - Han lyssnade och sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom. Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte den smärta som ett barn erfar då det känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt — både sant och sagor.
Page 219 - Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de tystnat, den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista sjunga sin fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang och ett hastigare tempo än de andra — ty den har så!
Page 412 - Jag har nu icke mer än ett enda intresse kvar: att studera och njuta könet. Alla de rottrådar, medelst vilka mitt väsen grott samman med livet och genom vilka det sugit sig näring ur detta, ha en efter annan förtorkat och skrumpit ihop, alla utom en enda, och denna enda har vuxit sig stor och mättat sig med saft, borrat sig ner och...
Page 407 - Men diktaren får inte frid : . . . liksom i nattluften dröjer en pinsam skälvning av dagens hetta och dagens larm, något som våndas och vrider sig, som skorrar så smärtsamt som ett falskt ackord, som kvider så hjälplöst som ett sjukt barn, — så sitter i mitt väsens innersta gömslen, i det hudlösa köttets nervnät, som en aldrig domnande oro, livsångestens ryckande, hullingtäckta tagg. (SS I, s. 113.) Ekelund har träffande karakteriserat denna känsla, som kommer fram på flera...
Page 272 - Malmhårt de dallra, milda de samman smälta. Nu från närmaste torn de dova välta, dyka tunga ned uti ljudfull dimma, vagga sig klara och lent över slätten simma. Klockorna stanna. Tumlande ljuden domna, tonande sakta hän de sista somna. Bräker ett får där ur stall, och säkra, raska, hastande steg i vägens lera plaska. Tystnad vida. Ett skott där vid gaveln brinner, skenet längs med kalkade väggen rinner. Skott på skott. Nu tändas högtidsljusen. Helig afton. Det glimmar ur alla husen.
Page 128 - Nej, alla de stora, sociala problemen, hvilka hänga hotande och olösta öfver oss, låta oss se tungsintare på lifvet, och de aldrig i någon tid så] skarpt iakttagna pauperism-förhållandena, göra oss mindre benägna än I, att tro, att allt ledes till det bästa af en verldsordnande hand.

Bibliographic information