Johan Ulfstjerna; skådespel i fem akter af Tor Hedberg

Front Cover
A. Bonnier, 1907 - 140 pages
0 Reviews
 

What people are saying - Write a review

We haven't found any reviews in the usual places.

Selected pages

Other editions - View all

Common terms and phrases

Popular passages

Page 20 - ADELAIDE. Jo, det förstås — på ett annat sätt. ULFSTJERNA. Tror du inte, att jag lider av det här ständiga käbblet? Att ständigt — ständigt dragas ner till dina futtigheter! Nej, det måste bli ett slut på det. Det är mig icke värdigt. ADELAIDE. Kära Johan — fick du inte gräla, vore du nog inte nöjd. ULFSTJERNA. Nöjd! Är jag nöjd? Vad är mitt liv? Glömska, otacksamhet, ett uselt arbete, som knappast ger mig brödfödan, och i hemmet — en kvinna som inte förstår mig,...
Page 26 - ULFSTJERNA. Detta har jag länge önskat säga ungdomen, men jag lever ju så isolerad, har ingen förbindelse med den. Min son — ja, han borde ju vara mig den naturliga anknytningspunkten, men uppriktigt sagt, han är det icke. Jag vet icke ens, om han har någon känsla för sin fars verk. Tyst, Adelaide. Jag klagar icke, jag konstaterar bara faktum. Ungdomen är nu en gång sådan, lever i sin egoism. Därför har det varit mig en glädje att göra bekantskap med en ung diktare, som förstår...
Page 58 - ... öde! Och ändå, kan jag hjälpa det? Jag var ett instrument — ett vackert instrument, och en gång spelade mästaren på mig, spelade i glädje, spelade, som om han velat prisa sitt eget verk. Och då lyssnade alla — ja, Helge, alla lyssnade! Men mästaren gick bort igen, och så fick livet tag i mig och gnisslade fram sin jämmerlåt på mig som på alla andra. Jag vet, att det plågar er, men hur tror du icke det skär i mig. Jag, som dock bävat under mästarens hand — i lycksalighet...
Page 125 - Jag såg ett barn som lekte. Det var långt borta — långt i framtiden. Solen lyste — träden böjde sig för vinden. Det lekte i sanden, framför en vit stugvägg. Det hade en gammal bok i handen, ett och ett rev det ut bladen och lät dem flyga för vinden. Då var det någon som ropade på barnet — "Johan!
Page 60 - Sådan är jag — sådan har livet gjort mig. Men döm mig icke, sådan jag är nu. Lägger handen på en bok på bordet. Här är det jag finnes, här är mitt verkliga jag. Det andra är bara — avskrädet. HELGE bryter ut. Jag förstår dig icke. Är då icke livet för mera än dikten? ULFSTJERNA skakar på huvudet. Icke för oss — diktare. HELGE. Då är jag glad, att — ULFSTJERNA. Ja, var glad, min son. Ty vi måste ju dock leva. Och så blir vårt liv vår egen karikatyr.
Page 5 - På högra väggen är dörr in till den övriga våningen: Ulfstjernas arbetsrum och sängkammaren. Möblemanget är gammalt och slitet, utan genomförd stil, med några vackra, antika pjäser. Det anger, att rummet användes till skilda ändamål, som matsal och salong. Mitt i rummet bord med stolar omkring, ovan det taklampa. Till höger i förgrunden grupp av ett mindre bord, med böcker och tidskrifter, en gammal högkarmad ekstol, och vid väggen en mindre soffa. I fonden, mot den inbyggda...
Page 5 - ... Ulfstjernas arbetsrum och sängkammaren. Möblemanget är gammalt och slitet, utan genomförd stil, med några vackra, antika pjäser. Det anger, att rummet användes till skilda ändamål, som matsal och salong. Mitt i rummet bord med stolar omkring, ovan det taklampa. Till höger i förgrunden grupp av ett mindre bord, med böcker och tidskrifter, en gammal högkarmad ekstol, och vid väggen en mindre soffa. I fonden, mot den inbyggda sidoväggen, ett gammalt skrivbord och därintill på fondväggen...
Page 5 - Handlingen tankes försiggå i en id svensk provins. Nutid. FÖRSTA AKTEN. Vardagsrummet hos Ulfstjerna. Det är rymligt men lågt i tak, till formen oregelbundet, i det att en mindre kammare är inbyggd i vänstra hörnet i fonden. Där är Helges sovrum. Längre fram på samma vägg är dörren till tamburen. Större delen av den återstående fondväggen upptages av ett brett ateljéfönster, med utsikt över snöhöljda tak. På högra väggen är dörr in till den övriga våningen : Ulf stj...
Page 20 - ... att jag lider av det här ständiga käbblet? Att ständigt — ständigt dragas ner till dina futtigheter! Nej, det måste bli ett slut på det. Det är mig icke värdigt. ADELAIDE. Kära Johan — fick du inte gräla, vore du nog inte nöjd. ULFSTJERNA. Nöjd! Är jag nöjd? Vad är mitt liv? Glömska, otacksamhet, ett uselt arbete, som knappast ger mig brödfödan, och i hemmet — en kvinna som inte förstår mig, en son som missaktar mig. Och jag skulle vara nöjd — jag, Johan Ulfstjerna!...
Page 131 - ... några steg fram i rummet. REBACK går fram till Ulfstjerna. Ulfstjerna! ULFSTJERNA utan att se på honom. Akta dig! Tala inte till mig! REBACK. Du skall icke stanna här. Följ mig! ULFSTJERNA. Nej, jag stannar hos min son. REBACK. Betänk dig! Denna dag avgör vårt öde. ULFSTJERNA andas djupt. Nu har jag — betänkt! Vänder sig emot honom. — Från denna stund är hans ansikte lugnt och klart, hans väsen stilla och behärskat. REBACK ser på honom; slagen av en tanke ryggar han ofrivilligt...

Bibliographic information